fotomamman

Allt började när jag nästan precis hade kommit hem med dottern.
Jag brukar känna efter så att ringarna är på eftersom de har en tendens att försöka glida av när det är kallt.
Men jag brukar alltid känna av detta innan.
Fram tills nu dvs.
Höll på att få hjärtat i hasgropen när jag insåg att jag bara hade förlovningsringen på mig.
Det var bara att vända och försöka se om jag hade tappat den på vägen hem från dagmamman.
Dottern hjälpte till så gott som hon kunde, även om hon var övertygad om att det var skalbaggarna som hade tagit den.
"Skalbaggarna, vart är ni? Vart har ni lagt ringen?" ropade hon medans jag försökte se på den mörka blöta asfalten om det var ngt som glimmade till. Men icke.
Efter att ha gått till och från dagmamman ytterligare en gång var det bara att vända hemåt.
Väl hemgångna så kikade jag i min ryggsäck.
Och där låg den. Blank, rund och glimmande.
Kort sagt en fröjd för ögat.
Nu sitter den på halsbandet tillsammans med förlovningsringen.
Och där får de vara.
Tills jag har råd att förminska dem.