fotomamman

 

Att två smått neurotiska mediemän (deras egna ord) lyckas med att fylla praktiskt taget hela Globen och sedan bjuda på en fantastisk kväll...det finns bara en sak att säga. Hatten av pojkar, det gjorde ni sjukt bra.

Ska lista mina fyra favoritögonblick.

1. Introt. Till tonerna av "Enter Sandman" som sakta stegrandes så fick vi se bilder över publikantal på bildskärmarna. När introt nådde sitt crescendo var det ett faktum. Vi hade slagit Metallicas publikrekord. Vrålet från publiken tillsammans med basen som pulserade i kroppen. Obeskrivligt.

2. Det släcktes ner och publiken uppmanades att ta upp sina mobiltelefoner för att med sin lampa i telefonen lysa upp Globen (bilden ovan). En sång fick knyta ihop ögonblicket.

3. Till tonerna av Mikaels Wiehes "En sång till modet" framfört av Filip och Fredrik fick vi se filmklipp på bildskärmarna. De beskrev ett antal unga män från Somalia som flyttade till Sverige för att få förverkliga sin dröm om att spela bandy. Hela publiken stod och applåderade dem. En mäktig känsla av acceptans och kärlek.

4. Fredrik berättade en anekdot om Ronald Reagan och tog sedan upp gitarren och börjar sjunga och spela R. Kellys "The storm is over now". Publiken kunde sedan bevittna hur Filip Hammar sänktes ner från taket och togs emot av stor gospelkör som sjöng med och följde honom till scenen. Och när man trodde att det var över kom glitterkanonerna och knöt ihop säcken (bilden nedan).