Älskade lilla mamma

Den 13:e juni 2011 så fick min mamma sin diagnos. Min födelsedag.
Hon hade en elakartad tumör på sin bukspottskörtel och metastaser på och kring sin lever.
Läkarna kunde inte göra något.
"Du har 6-12 månader kvar att leva" sa läkaren.
Med detta som utgångsläge tog vi reda på om det fanns ngn alternativ.
Vi tog bl.a annat kontakt med Santa Monica, en klinik med hollistiska behandlingar.
"Är du gul i hyn?" hade läkaren där frågat mamma. Vilket hon nekade till.
Hon fick då reda på att levermetastaserna gick att bota men att de ej kunde göra ngt åt tumören på bukspottkörteln. Däremot så fanns det en annan klinik i tyskland, Arcadia kliniken, som kunde göra detta.
Vi fick numret dit. Men först så firade hon midsommar med mig och åkte sedan på semester till göteborg för att hälsa på min bror.
Veckan därpå så kom hon för att bo hos mig.
Tillståndet var försämrat. Men vi gjorde det bästa av situationen och vi fick några dagar med kärlek och omtanke. Men även med frustration över att jag inte kunde göra så att hon mådde bättre. 6 dagar efter att hon hade kommit så orkade hon inte behålla maten. Pga hostan så kräktes hon upp det lilla hon fick behålla.
Och vi tog med henne till Danderyd. Detta var den 17/7.
På akuten så frågade läkaren om hon alltid hade varit så här gul i hyn eller om det hade kommit nu. Min mamma och jag tittade på varandra förvånat. Gul? Hon var väl inte gul?. Läkaren tog då min arm och la den mot mammas. Och då såg man tydligt att det var en lätt gul ton på hennes hy, dock inte mer än att det var som vanilj. Jag märkte också att hennes ögonvitor hade en lätt gul ton vilket min mamma blev förskräckt över. "Nej, säg inte det!" Troligtvis så förstod hon redan då att det hade gått för långt. Hennes blodvärden var försämrade så hon fick stanna kvar. Och medan läkaren ordnade med det praktiska så pratade vi. Hon sa att Arcadia kliniken inte kunde ta emot henne eftersom hon var för dålig. Och Santa Monica hade semester till mitten av augusti.
"Vi kanske kan åka till Santa Monica  när de kommer tillbaka från semestern ?" sa jag. "Fast de kan ju ändå inte ta bort tumören" kontrade min mamma. Och vi blev båda tysta.
Veckan som följde fylldes av sjukhusbesök och telefonsamtal där vi avslutade varje samtal med ett "Jag älskar dig". Vi tog dag för dag. För vi vi visste ju inte. Min mamma hade sagt rent ut att hon hade gett upp. Nu fick det bli som det blir. Den 27/7 så blev hon överflyttad till Nacka sjukhus. Detta då avdelningen på danderyd var en akutavdelning och de ej kunde göra mer för henne. På Nacka så hamnade hon på en palliativ avdelning där personalen hade erfarenhet av och kunde göra det bästa för patienter som var "färdigbehandlade". Dvs den sista tiden så smärtfri och lugn som möjlig. Hon var inte jätteglad över förflyttningen men förstod att hon var för sjuk för att de kunde bli på ett annat sätt. Min man följde med henne dit och såg till att hon blev väl omhändertagen. Veckan som följde ägnade jag helhjärtat till min dotter Jag köpte stockholmskortet och tog med henne på alla möjliga roliga museum och utflykter. Lillhjärtat hade inte haft det så roligt eftersom jag ägnade min tid åt mamma. Så nu var mitt fokus helt inställt på henne. Men jag pratade med min mamma på telefon. Och vanan trogen så avslutade vi med ett "Jag älskar dig". På söndagen den sista juli så ringde jag till avdelning för att prata med mamma och höra om hon orkade med ett besök. "Åh, Ida...jag vet inte om jag orkar" sa hon med svag röst. "Det är ingen fara mamma" svarade jag. "Fast jag brukar ju vara lite piggare på eftermiddagen" sa hon sen. " Vi kan göra så att att jag ringer avdelningen på eftermiddagen och hör efter hur du mår. Så kan vi se då" sa jag. "Ja..det blir bra. Jag älskar dig"sa hon med svag röst. " Jag älskar dig med mamma" svarade jag.
På eftermiddagen så sa personalen att mamma sov och att hon hade varit väldigt trött. Så jag bestämde mig för att åka dagen därpå istället.
På måndagen så märkte jag att hon var kraftigt försämrad. Hennes hy, som jag vid det här laget var van vid att se kraftigt gul, stramade åt kring hennes kindben, hennes mage var svullen och andningen var ansträngd. Någon kontakt gick inte att få. Men hon var det vackraste jag sett. Med en klump i halsen så gick jag fram och strök henne över huvudet och pussade hennes panna. "Jag älskar dig mamma" viskade jag in i hennes öra. Men hon reagerade inte.
Det blev en hel del tårar den dagen. "Varför gråter du mamma?" frågade lilltösen mig när vi var på avdelningen. Men jag kunde inte svara henne just då. På vägen hem så sa jag" Ska jag berätta varför jag grät när vi var hos mormor" "Ja" svarade hon. " Det beror på att din mormor, min mamma, är väldigt sjuk och kommer att dö. Hon har bara några dagar kvar trodde läkaren." Min dotter stannade och brast i gråt. "Men vem ska då vara min mormor? Jag har ju bara en." Med egna tårar som rann nerför kinderna tog jag henne i min famn. "Du kommer fortfarande ha en morfar och en farmor och en farfar". Hon tycktes nöja sig med detta och resten av vägen hem så pratade vi om vad vi trodde att mormor skulle bli. Fjäril stod högst upp på listan.
Dagen därpå så ringde avdelningen. Mamma hade bara några timmar, eller högst en dag kvar att leva. Chockad tog jag mig in till sjukhuset där jag möttes av min ena syster och bror samt min pappa. Hon gick dock inte bort den dagen. eller dagen därpå. Men vi turades om att vara där. Hon skulle inte behöva gå igenom detta själv. Varje morgon så åkte jag in och satt vid hennes sida, fuktade hennes mun och läppar, strök henne över pannan, höll henne i handen och viskade att jag älskade henne i hennes öra. Det gick att få kontakt med henne vid vissa tillfällen och vid ett av dessa tillfällen så svarade hon "Jag vet" när jag hade viskat att jag älskade henne.
På lördagen den 6:e augusti så åkte min man in i stället för mig. Han ville också få lite tid med mamma. Och jag passade på att städa. Värdsliga saker som man lägger åt sidan vid sjukdom. Men som tillsist måste tas itu med.
Min man kom hem och sa att mamma hade fått som ett skimmer av frid över sig. Och att det nog inte skulle dröja länge. På kvällen, runt tiotiden så kom tillslut samtalet som jag hade fruktat.
"Nu har din mamma somnat in". "Tack, då vet jag" svarade jag omtöcknat och ringde min syster. Tillsammans med mina övriga syskon åkte vi in för att ta ett sista farväl. När vi kom in rummet så möttes vi av en fridfull tystad. Kvinnan som låg likt en vaxdocka på sängen hade ett öppet leende. Som att hon ville säga "Sluta gråt era dumsnutar. Ser ni inte att jag har det bra!" Jag kunde inte låta bli att le även om tårarna rann. Så mitt första möte med döden blev således inte det fruktade möte som jag hade trott. Jag pussade hennes kalla mjuka panna en sista gång och gick ut ur rummet. Dagen därpå åkte vi tillbaka för att låta pappa ta farväl. Och där hann verkligheten ikapp. Min mamma var död. Jag skulle aldrig mer få krama henne. Aldrig mer få höra hennes röst. Visst kunde jag känna hennes närvaro andligen. Men kroppsligen var hon för alltid borta. Känslorna lekte bergochdalbana. Minsta lilla medkännande blick eller beröring gjorde att jag brast i gråt.
Nu är början på resten av mitt liv utan henne. Och det kommer att ta tid att smälta.
Min mamma beklagade sig över att hon hade förstört min födelsedag.
Älskade lilla mamma. Du förstörde inte min födelsedag. Du berikade mitt liv.
Jag älskar dig.

Kommentarer
Postat av: Linda

Så fint skrivet! kram

2011-08-09 @ 10:05:06
Postat av: Rikard Johnels

jag beklagar. :(
Förlorade själv min mor efter lång sjukhusvistelse i sviterna efter en stroke.


2014-01-02 @ 22:53:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0