Man måste ju fråga iallafall..

Hemma hos syster på middag och det diskuteras frikort.
Jag - Ja..mitt frikort är helt klart Sean Connery.
Maken - Men det är ju mitt med!
Jag - ....trekant?
Maken - (torrt) Skulle inte tro det.

Självklart! Eller...?

Inne i stan på väg för att shoppa med dottern.
Dottern pratar i telefon med sin kompis.
Dottern - Kan jag ringa upp dig om 5 min? Bra då hörs vi! (avslutar samtalet)
Jag - 5 min? Vi ska ju handla?
Dottern - 5 min betyder 20 minuter. Det är sedan gammalt.
Jag - ...Ok...Men är det inte enklare att säga 20 minuter då?
Dottern - Eh nej. 20 minuter betyder ju 1 timme.
Jag - ....
Dottern - Visste du inte det?
Jag - ...
Dottern - Det blir nog bra lilla mamma
Jag - Jahaja

Helt rätt tänkt!

Står i badrummet och borstar tänderna. Dottern kommer in och gör mig sällskap.

Dottern: (Tittar på sitt ansikte och de små finnarna som börjat komma. Speciellt på en lite större på kinden.) Mamma..
Jag: Mmm?
Dottern: Vet du att en läkare har sagt att man inte ska klämma finnar. För då kan det bli ärr för resten av livet!
Jag: Mmm..det stämmer.
Dottern: Så jag tänker inte klämma någon finne.
Jag: Låter bra.
Dottern: (Tittar med kisade ögon på finnen). Och dessutom så tycker jag att den är snygg. Man får karaktär liksom.
Jag: (Ler) Helt rätt!

Ok. Om 5 år då kanske...

På restaurang Egon.

Jag (till min syster)- Så..när får vi se dig på Facebook då?
Syster S- Jag har faktiskt skaffat Spotify!
Jag- ....
Syster S -Och jag vet hur man lägger till en låt i en spellista!
Jag- ....
Syster S- Det är faktiskt ganska duktigt av mig.
Jag- Jo. Det är klart.
Syster S-Så det tycker jag att vi kan skåla för!
Jag- Ok. Skål!
Syster S- Skål!

Gammal som...

Jag och dotra sitter i vardagsrummet och tittar på melodifestivalen.
Dottern: Mamma..tittade du på melodifestivalen när du var 9 år?
Jag: Ja.
Dottern: Va! Gjorde du?! Hade ni tv?!
Jag (ngt torrt): Nej. Vi satt i en grotta och täljde på en träbit.
Dottern: Roligt mamma.
Jag: Mmm..hemskt kul. Ja.Vi hade tv.



Man vet att man...

Man vet att man har ringt en småbarnsförälder när personen i andra änden svarar med;"Men nej! Du ska väl inte kissa på mattan!!"
Om personen nu inte har en partner med förkärlek för att vattna textililer. Men så var det tackolov inte i detta fallet.
#livetsomförälder

100 åringen som klev ur bilen lite lätt förnärmad.

Sitter i bilen tillsammans med make och dotter och småretas lite med maken. Samtalsämnet handlar om åttitalsmusik och huruvida maken tycker om detta eller inte. Nämner (ngt ologiskt kan tyckas i efterhand) att jag ju är född 1980 och att det borde göra musiken från detta årtionde mer attraktivt.
Dottern - VA! Är du född 1980! Då måste du vara 100 år!
Maken - Hahaha
Jag (torrt) Tack för den du. Matte kanske är ngt du får jobba lite mer på.
Dottern - (fundersam tystnad) Nej förlåt..jag menade ju 234 år!
Jag - Hmpf.
Maken - (med glimten i ögat) Haha. Du är ganska fräsch för din ålder.
Jag - Hmpf.
Dottern - Vaddå? Vad var det jag sa?

Kärleksdravel

Sitter i vardagsrummet med dottern och zappar på tv:n. Vi hamnar i ett avsnitt av Glee och på tv:n visas ett ungt par som ligger i en säng och hånglar.
Dottern - (tar upp ena handen mot tv:n och vänder ansiktet bort) Byt kanal!
Jag - Varför då?
Dottern - Det är för mycket kärleksdravel. Jag är faktist bara åtta år och inte sexton!
Jag - Så du menar att du kommer göra sånt där kärleksdravel när du är sexton då med andra ord.
Dottern - (med svävande tonfall) Kanske...
Point taken.

Dito

Tidig morgon. Har gett dottern lite vatten och stoppat om henne i sängen.
Dottern - Mamma..
Jag - Ja..?
Dottern - Jag älskar dig..
Jag - Åh..jag älskar dig med.
Dottern - ..även fast jag ibland blir arg på dig.
Jag (leendes) - Samma här. Skönt att veta eller hur?
Dotterm - Mmm...

Perspektiv

I sängen på kvällen. Dottern har krupit ner för att mysa och säga godnatt.
Dottern- Mammma nu vet jag vad Bröderna Lejonhjärta handlar om.
Jag- Jaha..vad handlar den om då?
Dottern- Den handlar om en pojke som dör när han ska rädda sin lillebror..och sen dör lillebror när han är tio år.
Jag- Låter lite sorgligt.
Dottern- Mmm. (tystnad) Mamma..
Jag- Ja?
Dottern- Jag önskar att du aldrig dör.
Jag- (pussar henne på huvudet).Älskar dig. Du vet att vi alla kommer att dö någon gång.
Dottern- Som lillebror. Han dog i sömnen.
Jag- Ja..men förhoppningsvis så kommer vi isåfall vara riktigt gamla.
Dottern- Ja.. (snyftande ljud hörs från dottern)
Jag- Gråter du stumpan?
Dottern- Nej..jag är bara så glad att du lever.
Jag- Och jag är glad att du lever.
Dottern-Mm..älskar dig mamma..
Jag- Och jag älskar dig.

Say what?

På morgonen när jag är på väg ut genom dörren till jobbet så kramar dottern om mig och utbrister;
- Åh mamma, du med din underbara mjukhet. Du är som en bebisrumpa.
Jag-???Eh..ok..
Dottern-Mmmmm.

Snart

Så kommer det fler bilder från semestern.
Ska bara välja ut gobitarna.
Och åka till London. Småsaker jag vet.
Men snart så.

Jag är tillbaka!!

Efter ett drygt år så har jag äntligen tillgång till bloggen igen.
Skönt,
Snart kan ni (och då menar jag såklart mina två läsare) se fram emot lite blogginlägg. Och foton. Och konstiga kommentarer från min numera 7 åriga (vart tog tiden väggen?) dotter.

Man vet att man är en mamma..

..när man med lugn och pedagogisk röst förklarar för sin mobil att den kommer att bli laddad snart.
Och att den således inte behöver pipa eller vibrera.

Diverse kommentarer

På väg till valborgsbrasan.
Dottern - Varför har bussarna flaggor?
Jag - För att det är Kungens födelsedag idag. Och då flaggar man.
Dottern - Men den där bussen flaggar ju inte (pekar mot en annan mycket riktigt flagglös buss)
Jag - Nej..det stämmer. De hade kanske inte tillräckligt med flaggor.
Dottern - Mm....eller så gillar de inte kungen helt enkelt.
Jag - Eller så gillar de inte kungen helt enkelt.
-----------------------------
Dottern har varit magsjuk och hennes nalle Bobo var tvungen att tvättas nerkräkt som han var.
När Bobo är tvättad så lägger maken honom på dotterns säng. Det blir ett kärt återseende.
Dottern - BOBO!! DU ÄR TILLBAKA!! (Tystnad) Och du luktar GOTT!! MMM...
MAMMA!! Bobo Luktar GOTT!!
Jag- Haha. Du är söt du.
Dottern - Vaddå? Han luktar ju gott?

Allt är relativt.

I köket en morgon.
Dottern - Hur många dagar är det kvar tills jag fyller år?
Jag - Oj. Det dröjer ett helt år till.
Dotten - Va!
Jag - De var tvungna att jämna ut kalendern så de tog bort din födelsedag.
Dottern - Nähä. De gjorde de inte alls det.
Jag - Jo. Eftersom februari har 29 dagar i år så var de tvungna att bort en dag för att jämna ut. Och då valde de att ta bort just din födelsedag.
Dottern - Men...den finns ju kvar i min kalender..
Jag - Den kalendern är gammal.
Dottern - Men...får jag inte fylla år i år då?
Jag - Nej. Men andra sidan så får ju  JAG göra det. Och det är väl skoj?
Dottern tittar argt på mig.
Jag - Jag skämtar bara. Det är klart att du fyller år.
Dottern - Ha. Ha. Ha. Jättekul.

Med förhoppning om att hon inte väljer att bli bilskolelärare...

Dottern och hennes fabror sitter och spelar Shrek Kart.
Dottern - Ok. Snart kommer du fram till en sväng och då ska du svänga höger.
Farbror T - Ok.
Dottern - Snart..mm..nu ska du svänga höger..höger du ska höger...HÖGER SVÄNG HÖGER!!
Bra. Och nu snart ska du svänga vänster. Mmm...NU SVÄNG VÄNSTER NU!!
Ok. Det var bra. Nu kan du åka rakt fram. Bra. nej inte där..du måste...MEN SVÄNG DÅ!!
Ok bra. Du vann.

Ett nytt år.

Ett nytt år som förhoppningsvis blir gladare än det förra.
Det ar varit mycket med begravning och allt efterspel som blir.
Men nu kan man andas ut lite och det känns skönt.
Det är tur att jag har min familj att luta mig mot.
När jag gjorde dödsannonsen så hittade jag en dikt som jag kände passade.
Tänkte att jag skulle dela med mig av den.

Stå ej och gråt vid min grav.
Jag sover ej, jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.


Älskade lilla mamma

Den 13:e juni 2011 så fick min mamma sin diagnos. Min födelsedag.
Hon hade en elakartad tumör på sin bukspottskörtel och metastaser på och kring sin lever.
Läkarna kunde inte göra något.
"Du har 6-12 månader kvar att leva" sa läkaren.
Med detta som utgångsläge tog vi reda på om det fanns ngn alternativ.
Vi tog bl.a annat kontakt med Santa Monica, en klinik med hollistiska behandlingar.
"Är du gul i hyn?" hade läkaren där frågat mamma. Vilket hon nekade till.
Hon fick då reda på att levermetastaserna gick att bota men att de ej kunde göra ngt åt tumören på bukspottkörteln. Däremot så fanns det en annan klinik i tyskland, Arcadia kliniken, som kunde göra detta.
Vi fick numret dit. Men först så firade hon midsommar med mig och åkte sedan på semester till göteborg för att hälsa på min bror.
Veckan därpå så kom hon för att bo hos mig.
Tillståndet var försämrat. Men vi gjorde det bästa av situationen och vi fick några dagar med kärlek och omtanke. Men även med frustration över att jag inte kunde göra så att hon mådde bättre. 6 dagar efter att hon hade kommit så orkade hon inte behålla maten. Pga hostan så kräktes hon upp det lilla hon fick behålla.
Och vi tog med henne till Danderyd. Detta var den 17/7.
På akuten så frågade läkaren om hon alltid hade varit så här gul i hyn eller om det hade kommit nu. Min mamma och jag tittade på varandra förvånat. Gul? Hon var väl inte gul?. Läkaren tog då min arm och la den mot mammas. Och då såg man tydligt att det var en lätt gul ton på hennes hy, dock inte mer än att det var som vanilj. Jag märkte också att hennes ögonvitor hade en lätt gul ton vilket min mamma blev förskräckt över. "Nej, säg inte det!" Troligtvis så förstod hon redan då att det hade gått för långt. Hennes blodvärden var försämrade så hon fick stanna kvar. Och medan läkaren ordnade med det praktiska så pratade vi. Hon sa att Arcadia kliniken inte kunde ta emot henne eftersom hon var för dålig. Och Santa Monica hade semester till mitten av augusti.
"Vi kanske kan åka till Santa Monica  när de kommer tillbaka från semestern ?" sa jag. "Fast de kan ju ändå inte ta bort tumören" kontrade min mamma. Och vi blev båda tysta.
Veckan som följde fylldes av sjukhusbesök och telefonsamtal där vi avslutade varje samtal med ett "Jag älskar dig". Vi tog dag för dag. För vi vi visste ju inte. Min mamma hade sagt rent ut att hon hade gett upp. Nu fick det bli som det blir. Den 27/7 så blev hon överflyttad till Nacka sjukhus. Detta då avdelningen på danderyd var en akutavdelning och de ej kunde göra mer för henne. På Nacka så hamnade hon på en palliativ avdelning där personalen hade erfarenhet av och kunde göra det bästa för patienter som var "färdigbehandlade". Dvs den sista tiden så smärtfri och lugn som möjlig. Hon var inte jätteglad över förflyttningen men förstod att hon var för sjuk för att de kunde bli på ett annat sätt. Min man följde med henne dit och såg till att hon blev väl omhändertagen. Veckan som följde ägnade jag helhjärtat till min dotter Jag köpte stockholmskortet och tog med henne på alla möjliga roliga museum och utflykter. Lillhjärtat hade inte haft det så roligt eftersom jag ägnade min tid åt mamma. Så nu var mitt fokus helt inställt på henne. Men jag pratade med min mamma på telefon. Och vanan trogen så avslutade vi med ett "Jag älskar dig". På söndagen den sista juli så ringde jag till avdelning för att prata med mamma och höra om hon orkade med ett besök. "Åh, Ida...jag vet inte om jag orkar" sa hon med svag röst. "Det är ingen fara mamma" svarade jag. "Fast jag brukar ju vara lite piggare på eftermiddagen" sa hon sen. " Vi kan göra så att att jag ringer avdelningen på eftermiddagen och hör efter hur du mår. Så kan vi se då" sa jag. "Ja..det blir bra. Jag älskar dig"sa hon med svag röst. " Jag älskar dig med mamma" svarade jag.
På eftermiddagen så sa personalen att mamma sov och att hon hade varit väldigt trött. Så jag bestämde mig för att åka dagen därpå istället.
På måndagen så märkte jag att hon var kraftigt försämrad. Hennes hy, som jag vid det här laget var van vid att se kraftigt gul, stramade åt kring hennes kindben, hennes mage var svullen och andningen var ansträngd. Någon kontakt gick inte att få. Men hon var det vackraste jag sett. Med en klump i halsen så gick jag fram och strök henne över huvudet och pussade hennes panna. "Jag älskar dig mamma" viskade jag in i hennes öra. Men hon reagerade inte.
Det blev en hel del tårar den dagen. "Varför gråter du mamma?" frågade lilltösen mig när vi var på avdelningen. Men jag kunde inte svara henne just då. På vägen hem så sa jag" Ska jag berätta varför jag grät när vi var hos mormor" "Ja" svarade hon. " Det beror på att din mormor, min mamma, är väldigt sjuk och kommer att dö. Hon har bara några dagar kvar trodde läkaren." Min dotter stannade och brast i gråt. "Men vem ska då vara min mormor? Jag har ju bara en." Med egna tårar som rann nerför kinderna tog jag henne i min famn. "Du kommer fortfarande ha en morfar och en farmor och en farfar". Hon tycktes nöja sig med detta och resten av vägen hem så pratade vi om vad vi trodde att mormor skulle bli. Fjäril stod högst upp på listan.
Dagen därpå så ringde avdelningen. Mamma hade bara några timmar, eller högst en dag kvar att leva. Chockad tog jag mig in till sjukhuset där jag möttes av min ena syster och bror samt min pappa. Hon gick dock inte bort den dagen. eller dagen därpå. Men vi turades om att vara där. Hon skulle inte behöva gå igenom detta själv. Varje morgon så åkte jag in och satt vid hennes sida, fuktade hennes mun och läppar, strök henne över pannan, höll henne i handen och viskade att jag älskade henne i hennes öra. Det gick att få kontakt med henne vid vissa tillfällen och vid ett av dessa tillfällen så svarade hon "Jag vet" när jag hade viskat att jag älskade henne.
På lördagen den 6:e augusti så åkte min man in i stället för mig. Han ville också få lite tid med mamma. Och jag passade på att städa. Värdsliga saker som man lägger åt sidan vid sjukdom. Men som tillsist måste tas itu med.
Min man kom hem och sa att mamma hade fått som ett skimmer av frid över sig. Och att det nog inte skulle dröja länge. På kvällen, runt tiotiden så kom tillslut samtalet som jag hade fruktat.
"Nu har din mamma somnat in". "Tack, då vet jag" svarade jag omtöcknat och ringde min syster. Tillsammans med mina övriga syskon åkte vi in för att ta ett sista farväl. När vi kom in rummet så möttes vi av en fridfull tystad. Kvinnan som låg likt en vaxdocka på sängen hade ett öppet leende. Som att hon ville säga "Sluta gråt era dumsnutar. Ser ni inte att jag har det bra!" Jag kunde inte låta bli att le även om tårarna rann. Så mitt första möte med döden blev således inte det fruktade möte som jag hade trott. Jag pussade hennes kalla mjuka panna en sista gång och gick ut ur rummet. Dagen därpå åkte vi tillbaka för att låta pappa ta farväl. Och där hann verkligheten ikapp. Min mamma var död. Jag skulle aldrig mer få krama henne. Aldrig mer få höra hennes röst. Visst kunde jag känna hennes närvaro andligen. Men kroppsligen var hon för alltid borta. Känslorna lekte bergochdalbana. Minsta lilla medkännande blick eller beröring gjorde att jag brast i gråt.
Nu är början på resten av mitt liv utan henne. Och det kommer att ta tid att smälta.
Min mamma beklagade sig över att hon hade förstört min födelsedag.
Älskade lilla mamma. Du förstörde inte min födelsedag. Du berikade mitt liv.
Jag älskar dig.

Morgon

Och det är ngt visst med att vara först på jobbet.
Ta en kopp kaffe.
Bita i sin morgonmacka.
Njuta av lugnet.
Det enda som skulle göra det bättre vore kanske en massagefotölj.
Men det är helt ok som det är också.

Tidigare inlägg
RSS 2.0